Vad händer?

Okej jag vet om att jag är konservativ och inget fan utav all förändring som sker i samhället idag.

Samtidigt vet jag om att en viss förändring bör ske och vi måste utvecklas som land m.m

Men många saker var bättre förr!

Ta tex Nokia 3310 och jämför den med dagens mobil

Eller ta Volvo 245 där man fick tag i reservdelar hur lätt som helst och de flesta kunde meka med bilen utan att vara tekniska ingenjörer. ( dock har väl säkerheten blivit bättre, men jag tror att man även kan bli lite för säker och med det tappa fokus på vad som är viktigt. JUST ATT KÖRA SÄKERT OCH VARSAMT!)

Samhället och sammanhållningen var BÄTTRE FÖRR!

Och det är därför det här blogginlägget blir till.

Jag är orolig över hur dagens barn och ungdomar talar till vuxna och till varandra.

Vart finns respekten????

Jag säger idag till två pojkar i 10 års åldern att det vore bra om de inte klättrade på buskar och träd vi har i en blomsterrondell utanför mitt på gården,då det riskeras att grenar går av.

Till svar fick jag - HÅLLKÄFTEN! Du bestämmer inte över oss!

Nu hade jag två val:

antingen kunde jag ta tag i varsin arm och gå hem till deras föräldrar och förklara läget.

Eller att ta ett djupt andetag och gå därifrån.

Idag valde jag det senare alternativet eller det hade jag nog gjort imorgon oxå då jag inte allt för sällan ser/hör om föräldrar som beter sig värre än barnen. 

Visst att det bor en tigrinna/tiger i varje förälder som inte hade tvekat att dra ut sina klor om ens barn far illa.

Men idag går föräldrarna ute med klorna hela tiden.

Man kan inte säga något om att deras barn betett sig illa utan att få en utskällning tillbaka.

- Jasså det tycker du? Och hur i hellskotta tror du att du har rättighet att ta tag i mitt barns arm och mer eller mindre dra honom över hela gården? Jag ska anmäla dig för barnmisshandel!!!!

Där står man med tappad haka och får inte fram ett ord. ( jag ville ju bara säga att det vore toppen om du bad ditt barn sluta att klättra sönder träden och buskarna och att jag anser att han är väldigt ful i mun)

Såhär ser det ut idag....

Barn är inte bara otrevliga mot främlingar utan även mot sina föräldrar.

Jag blir ibland chockad över hur mina vänners barn tilltalar dem, utan att föräldrarna reagerar.

Det börjar bli vardagsmat och de rycker bara på axlarna och skyller på hormoner m.m. 

Lärarna får höra ett och annat oxå och har ingen rättighet till att ta tag i ett barn eller avvisa det ifrån klassrummet om det sitter och stör hela lektionen. ( för skolan har en skyldighet att ha koll på ens barn när det är i skolan, och skulle det då under avvisningen rymma och sätta sig på en buss hem så skulle det bli ramaskri).

Förr ställde man sig upp vid bänken innan man talade till läraren och var man olydig fick man smaka på pekpinnen.

Var det så himla farligt?

Går alla vuxna som hade det så i terapi idag för att de är kränkta?

Visst var det så att vi hade mycket större respekt för vuxna än dagens barn har idag?

Det fanns ju inga datorer och tv-spel så ALLA barn var ju ute och lekte/hängde.

Och gjorde man något bus så var man noga med att inte någon vuxen skulle se för då fanns risken att man blev tagen i örat och hemdragen till mamma eller pappa.

Och de hade inte blivit glada utan hade gett en utegångsförbud så att det bara sjöng om det.

Och hade man råkat ha sönder något fick man minsann laga det eller jobba av skulden.

Ni vet vart jag vill komma så jag ska inte skriva en hel novell om det.

Men hur har det blivit såhär?

Har barnen "för mycket" kunskap om sina rättigheter?

Är det verkligen bra med denna fria uppfostran som är idag?

Är föräldrarna rädda för att uppfostra och med det få en socialanmälan på sig?

I bibeln står det klart och tydligt att man ska ha respekt för sina föräldrar.

Och jag tror att det är där allt grundar sig.

Har man det så har man även respekt för andra vuxna.

Och i avslutningsvis vill jag framhäva hur tråkigt jag tycker det är att barn talar så illa till varandra.

Ord som HORA, BÖG, MIFFO, CP OCH IDIOT bara sprutar ur deras munnar och respekten är som helt bortblåst.

Nä usch och fy.....

Visst var det bättre förr?

Kram <3

Nyårslöfte 2015.

Jag har inte haft något nyårslöfte på flera år då jag är så dålig på att hålla dem.

När jag ger ett löfte så känner jag mig otroligt taggad och tror att jag ska kunna hålla det.

Men redan efter 6-8 veckor ger jag upp.   

Vi kan ta två exempel på nyårs löften som jag gett till mig själv på tolvslaget under raketregnet, som inte slutat som jag tänkt mig.

1. Inte äta godis: Det gick ju bra till en början men efter några veckor började jag intala mig själv att jag varit så himla duktig så jag minsann kunde få unna mig några godisbitar framför tv:n. Och sen är det kört för jag har ju redan brytit löftet.

2. TRÄNA: Jag köpte ett gymkort, kläder, skor och satte igång. Och nu snackar vi om att sätta igång! (Jag tror ju mig alltid veta hur man ska göra och bryr mig inte om att besvära med att fråga någon instruktör om hjälp.)

Tittade lite på hur de andra gjorde för att sen sätta på lite vikter.

Visserligen var det ju tungt som in i bubblans då jag graciöst försökte att lyfta vikterna. (säkert bara för att jag är så otränad) Men det kommer bli lätt som en plätt efter några gånger ska vi se.   

Efter att ha kört igenom alla kroppens muskelgrupper gick jag nöjd hem för att sätta mig i viloläge (musklerna växer snabbare då).

Men under natten som gick så hände något katastrofalt med kroppen, jag hade sån smärta på morgonen dagen efter i varenda kroppsdel från tå upp till käkmusklen (så att föda barn var en lätt match i jämförelse med det.)

Att ta sig ur sängen gick mindre smidigt och jag ville inte ens tänka på att kränga på mig några som helst klädesplagg allra minst tröjan där det krävdes att lyfta armarna över axlarna.

Att föra en konversation som kunde leda till skratt eller få mig att riskera göra en hostning var nu ett uppdrag som jag tog på fullaste allvar för att minimera.   

Efter fem dagar liggandes i fosterställning fick jag uppsöka läkare som berättade att jag inte kan börja träna så tungt direkt utan att man brukar lägga på lite lätta vikter först för att sen öka osv. (Jo man tackar. Detta visste jag nu. Hjälp mig!)   

Hem igen med inflammationshämmande i apotekspåsen och sjukskriven en vecka till.

Men i år 2015 är det något helt nytt som jag tror jag ska klara av! 

Jag ska bemöta alla otrevligheter med vänlighet.

I bibeln berättas det om att lägga brinnande kol på den otrevliges huvud och det är just det jag ska göra hela detta året och resten utav mitt liv förresten.

Tänk er att någon varit osjysst mot dig och du blivit väldigt arg och ledsen.   

Så arg att du bestämmer dig för att prata med den personen dagen efter.

Du ligger hela kvällen och långt in på natten och vrider och vänder på tankarna för att få ihop exakt vad du ska säga till hen.

Du känner dig bitter, arg, ledsen och trött för du inte sovit en blund.

Dagen efter så taggar du upp dig och bygger upp mod för att våga gå fram och säga ett par sanningens ord.

Hämnden är ljuv!

Detta slutar bara med osämja och det blir en höna utav en fjäder.

Ingen mår bra och man drabbas utav

dålig sömn, dåligt samvete och oro. 

Men jag tänkte att använda mig utav omvänd psykologi som jag tror att även Jesus gjorde.

Jag kommer i år bemöta den personen som är otrevlig mot mig med en stor kram och snällhet.

Det kommer göra att hen tappar tråden och kommer bli jätte paff och krama mig tillbaka.

BRINNANDE KOL!   

Då slipper jag bära på tunga svarta tankar/känslor och kunna sova gott under natten.

Och hen som är elak kommer sluta vara det då hen bara får en massa kramar ifrån mig

 och det vet man ju sätter igång en massa endorfiner och andra glädjeämnen.

Detta året kommer bli hur bra som helst.

Jag mår bra och min omgivning kommer må bra. 

STÅ UPP FÖR KRAMARNA!!!!!   

IÅRKOMMERJAGFIXANYÅRSLÖFTET   

Varför valde jag att bli kristen utav hela mitt hjärta?

Oj vad tiden går fort det är mer än två år sedan som jag blev frälst   

Ni som har känt mig ett tag vet att jag inte alltid har varit troende eller ivarjefall inte "levt" som det. (hur man nu "lever" som kristen, jag vet inte men ni fattar)

Jag blev som ni säkert vet lite trött och vilsen (sjukskriven) och jag kände att jag saknade något.
Och jag har på något sätt alltid varit lite avundsjuk på hur BRA kristna ser ut att må. Att de är så fridfulla och har så enormt goda hjärtan.

Jag som var vilsen ville ju ha det, det som dom hade men visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga.
Men en dag så får jag till mig att jag ska googla på pingst i Borås och ser då en bild på pastorn och han hade så otroligt snälla ögon.

Där började det..........  

Redan efter att jag bestämt möte med pastorn så bar jag på en annan känsla. Jag var glad och ville springa dit på en gång och inte vänta på avtalad tid.

Stackars pastorn! När vi väl träffas så blir han mer eller mindre som en slaskhink. Jag vräker ur mig allt som bekymrar mig och tårar och snor rinner. Inget är sammanhängande utan jag hoppar mellan tid och personer precis som om han visste exakt vad/vilka jag pratade om.
Men det fantastiska var att han gav mig känslan av att han förstod och att det jag sa var viktigt och hade stor betydelse. Och just den känslan gav mig bekräftelse på att det var det jag sökte.
Att det jag sa och kände gjorde mig viktig.

Sen är det ju som vanligt med mig att jag ger mig in i saker till 100%.
Jag köpte bibeln (i tron om att jag mer eller mindre sträckläser den på ett par dagar för att sen kunna allt som står i den), anmälde mig till alphakurs, bokade av allt som jag hade bokat upp mig på kommande Söndagar resten utav året för att kunna gå till kyrkan. Osv.

Att sträckläsa biblen det är nästintill omöjligt kan jag meddela. För att kunna förstå budskapet i texterna/verserna så måste man stanna upp och fundera och reflektera annars blir det bara pannkaka utav alltihopa och man missar ett flertal poäng med själva innehållet.

Så det har jag lagt ned idag och ser det mer som ett livstidsprojekt.

Att gå till kyrkan på Söndagar har man ju hört talats om- kalla bänkar, knappt inget folk, tråkiga psalmer och en pastor som pratar om evangeliet med endast en och samma tonart. (enda gången han byter tonart är när han klämmer i lite hårdare i en psalm som pastorn är extra förtjust i)   

Men jag tänkte att om det är så det är, så får jag göra det bästa utav situationen för jag vill verkligen detta.

Men dra mig i fjädrarna vad fel jag hade! 
Här kommer man in i en kyrka med sköna stolar, jätte mycket folk, inga psalmböcker utan texten kom upp på väggen genom en projektor typ, live band och en pastor som inte alls pratade monotont utan däremot både skrattade, grät och gestikulerade.   

Wow! och vilka psalmer. Med live musik och kör sjöng jag med i svängiga bra melodier vars texter satte sig varmt i hjärtat. Melodier som fastnar och som man går och nynnar på hela dagen när man kommit hem. Och blir mer eller mindre skogstokig för man kommer ju bara ihåg en rad givetvis och den sjunger man om och om och om igen!

Alpha kursen var viktig. För där kunde jag räta ut alla frågetecken och få bort min kritiska sida. Jag hade nog 100 frågor eller ja 96 st att ställa till de som var ansvariga.
Ja ni vet dem klassiska:
Om Gud finns varför finns det svält? Krig? plötslig spädbarnsdöd?   
Varför tog han den bästa ifrån mig/oss, hen hade inte gjort någon illa?
Osv.....
Jag ska nu inte gå in på hela kursens innehåll men jag måste få dela med mig en tanke som slog mig när jag gick den. Alla mina frågor om hur de kunde tro att han fanns var med negativt innehåll. Död, bråk, krig m.m inte om varför det går så bra för mig, att jag fått lönehöjning, ett friskt barn, kärlek och att jag blev mer eller mindre räddad ifrån att krocka en gång. 

Varför är det så att man alltid tänker- honom kan jag inte tro på för att det händer så mycket hemskt i världen istället för att tänka - honom ska jag tro på för han gör mig så gott och sprider sådan kärlek, att det är genom att vara tillsammans med honom det mörka kommer att försvinna?   

Nu har det precis som jag skrev i början gått mer än två år och det har hänt så mycket denna tiden. Inte bara allt roligt och alla underbara människor jag lärt känna utan allt INOM mig. Jag kan med säkerhet hävda att jag fått en frid och ett lugn jag aldrig tidigare känt och jag har blivit en bättre människa med en glädje som jag inte kan förklara. HELT FANTASTISKT!!!