Varför valde jag att bli kristen utav hela mitt hjärta?

Oj vad tiden går fort det är mer än två år sedan som jag blev frälst   

Ni som har känt mig ett tag vet att jag inte alltid har varit troende eller ivarjefall inte "levt" som det. (hur man nu "lever" som kristen, jag vet inte men ni fattar)

Jag blev som ni säkert vet lite trött och vilsen (sjukskriven) och jag kände att jag saknade något.
Och jag har på något sätt alltid varit lite avundsjuk på hur BRA kristna ser ut att må. Att de är så fridfulla och har så enormt goda hjärtan.

Jag som var vilsen ville ju ha det, det som dom hade men visste inte riktigt hur jag skulle gå tillväga.
Men en dag så får jag till mig att jag ska googla på pingst i Borås och ser då en bild på pastorn och han hade så otroligt snälla ögon.

Där började det..........  

Redan efter att jag bestämt möte med pastorn så bar jag på en annan känsla. Jag var glad och ville springa dit på en gång och inte vänta på avtalad tid.

Stackars pastorn! När vi väl träffas så blir han mer eller mindre som en slaskhink. Jag vräker ur mig allt som bekymrar mig och tårar och snor rinner. Inget är sammanhängande utan jag hoppar mellan tid och personer precis som om han visste exakt vad/vilka jag pratade om.
Men det fantastiska var att han gav mig känslan av att han förstod och att det jag sa var viktigt och hade stor betydelse. Och just den känslan gav mig bekräftelse på att det var det jag sökte.
Att det jag sa och kände gjorde mig viktig.

Sen är det ju som vanligt med mig att jag ger mig in i saker till 100%.
Jag köpte bibeln (i tron om att jag mer eller mindre sträckläser den på ett par dagar för att sen kunna allt som står i den), anmälde mig till alphakurs, bokade av allt som jag hade bokat upp mig på kommande Söndagar resten utav året för att kunna gå till kyrkan. Osv.

Att sträckläsa biblen det är nästintill omöjligt kan jag meddela. För att kunna förstå budskapet i texterna/verserna så måste man stanna upp och fundera och reflektera annars blir det bara pannkaka utav alltihopa och man missar ett flertal poäng med själva innehållet.

Så det har jag lagt ned idag och ser det mer som ett livstidsprojekt.

Att gå till kyrkan på Söndagar har man ju hört talats om- kalla bänkar, knappt inget folk, tråkiga psalmer och en pastor som pratar om evangeliet med endast en och samma tonart. (enda gången han byter tonart är när han klämmer i lite hårdare i en psalm som pastorn är extra förtjust i)   

Men jag tänkte att om det är så det är, så får jag göra det bästa utav situationen för jag vill verkligen detta.

Men dra mig i fjädrarna vad fel jag hade! 
Här kommer man in i en kyrka med sköna stolar, jätte mycket folk, inga psalmböcker utan texten kom upp på väggen genom en projektor typ, live band och en pastor som inte alls pratade monotont utan däremot både skrattade, grät och gestikulerade.   

Wow! och vilka psalmer. Med live musik och kör sjöng jag med i svängiga bra melodier vars texter satte sig varmt i hjärtat. Melodier som fastnar och som man går och nynnar på hela dagen när man kommit hem. Och blir mer eller mindre skogstokig för man kommer ju bara ihåg en rad givetvis och den sjunger man om och om och om igen!

Alpha kursen var viktig. För där kunde jag räta ut alla frågetecken och få bort min kritiska sida. Jag hade nog 100 frågor eller ja 96 st att ställa till de som var ansvariga.
Ja ni vet dem klassiska:
Om Gud finns varför finns det svält? Krig? plötslig spädbarnsdöd?   
Varför tog han den bästa ifrån mig/oss, hen hade inte gjort någon illa?
Osv.....
Jag ska nu inte gå in på hela kursens innehåll men jag måste få dela med mig en tanke som slog mig när jag gick den. Alla mina frågor om hur de kunde tro att han fanns var med negativt innehåll. Död, bråk, krig m.m inte om varför det går så bra för mig, att jag fått lönehöjning, ett friskt barn, kärlek och att jag blev mer eller mindre räddad ifrån att krocka en gång. 

Varför är det så att man alltid tänker- honom kan jag inte tro på för att det händer så mycket hemskt i världen istället för att tänka - honom ska jag tro på för han gör mig så gott och sprider sådan kärlek, att det är genom att vara tillsammans med honom det mörka kommer att försvinna?   

Nu har det precis som jag skrev i början gått mer än två år och det har hänt så mycket denna tiden. Inte bara allt roligt och alla underbara människor jag lärt känna utan allt INOM mig. Jag kan med säkerhet hävda att jag fått en frid och ett lugn jag aldrig tidigare känt och jag har blivit en bättre människa med en glädje som jag inte kan förklara. HELT FANTASTISKT!!!   

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad händer?   Okej jag vet om att jag är konservativ och inget fan utav all förändring som sker i samhället idag. Samtidigt vet jag om att en viss förändring bör ske och vi måste utvecklas som land m.m.   Men många saker var bättre förr! ...

Nyårslöfte 2015.   Jag har inte haft något nyårslöfte på flera år då jag är så dålig på att hålla dem.   När jag ger ett löfte så känner jag mig otroligt taggad och tror att jag ska kunna hålla det. Men redan efter 6-8 veckor ger jag upp.  ...